candycanechildren

Vi tar det teoretiskt först, och går vidare med praktiska exempel som avslutning så hela familjen förstår. I pedagogisk anda har jag kursiverat nyckelord, och ord som jag är stolt över att behärska i allmänhet.

En grundläggande fråga att avgöra är hur en avtalsförpliktelse uppkommer. Hur blir man förpliktad? Teoretiskt sätt är det fråga om ett samspel mellan den förpliktades vilja, uttrycket för dennes vilja (viljeförklaringen) och hur motparten uppfattar viljan (tilliten). På engelska kallas det här om Intention, expression och reliance. Problematiken uppstår när vilja, viljeförklaring och tillit inte harmonierar med varandra.

Det är en naturlig utgångspunkt att man blir förpliktad helt enkelt därför att man vill det. Att viljan bör bestämma hur man blir förpliktad samt förpliktelsens innebörd och omfång är kärnan i viljeteorin eller som den också kallas, viljedogmen. Viljan tänktes ha ”rättsskapade kraft”. Men detta är inte tillräckligt för att en förpliktelse skall uppkomma. Viljan måste nämligen också på något sätt ges till känna, den måste komma till uttryck så man kan ta till fasta på den. Intresset knyts nu i stället till uttrycket för viljan, viljeförklaringen. Det är inte viljan utan det är viljeförklaringen som medför att man blir förpliktad (förklaringsteorin). När intresset på detta sätt knyts till förklaringen, blir det naturligt att ta fasta på hur den uppfattas av den part som den är riktad till (tillitsteorin). Fäster man avgörande betydelse vid den tillit som förklaringen väcker hos mottagaren, kan den som avgivit förklaringen i åtskilliga bli förpliktad, även om han inte önskar det eller i vart fall i annan eller större utsträckning än vad han åsyftat.

Om, och i vad mån, viljeförklaringar och andra viljeuttryck skall tillerkännas rättsskapande kraft bestäms inte av viljan eller viljeuttrycket utan av de normer som samhället utvecklar för olika typsituationer och ytterst av rättsreglerna. Om någon handlar med vetskap om att dessa normer eller regler medför rättsverkan av ett uttalande eller uppträdande, kan man säga att han företar en rättshandling som ett uttryck för hans vilja att åstadkomma viss rättslig effekt (bundenhet till ett anbud, accept av annans anbud, en gåvoutfästelse, en garant för en annans prestation osv.). Såtillvida kan man se viljan som orsak till den rättsliga effekten.

Om man i stället inriktar uppmärksamheten på hur uttalanden och uppträdanden vanligen uppfattas och fastställer en rättslig effekt på grund av de faktiska förväntningarna som de givit upphov till, inträder den rättsliga effekten inte som ett resultat av viljan att rättsligt disponera utan snarare – och t.o.m. I bland trots en motsatt viljeinriktning – på grund av metkontrahentens tillit (tillitsteorin). Men även här gäller att metkontrahentens subjektiva inställning inte kan bli utslagsgivande. Det räcker inte med tilliten som sådan. Den måste också vara befogad, något som avgörs efter en subjektiv prövning. Tilliten kan därför, lika litet som viljan, generellt sägas ensam utgöra en grund för den rättsliga effekten.

För att illustrera vad jag menar ger jag följande exempel.

1. Antag att någon säger ”jag accepterar ditt anbud”. Då kan man normalt utgå från att den personen medvetet vill åstadkomma ett bindande avtal eftersom personen använt juridisk-tekniska begrepp, och sannolikt låtit rätt rolig.

2. Om vi i stället antar att någon skriftligt erbjuder sig att sälja sin bil för ett angivet pris, är det ytterst tveksamt om han därmed varit medveten om att det skriftliga erbjudandet har en bindande effekt. Det kan nog ofta vara så att han tror att han kan ångra sitt erbjudande. I denna situation inträffar den rättsliga effekten (bundenheten) normalt inte på grund av viljan i sig, utan på grund av en lagregel.

3. Antag att två parter muntligen kommer överens om försäljning av en fastighet för en miljon kronor och att parterna bekräftar affären med ett handslag. I denna situation kan man utg från att köparen fäst tillit till köpet. Men denna tillit r inte rättsligt sett befogad eftersom det finns ett legalt formkrav vid fastighetsköp – skriftligt undertecknande. Man är med andra ord inte bunden.