candycanechildren

Helgen v.48 har varit heltokig.
Dock inte helt olik andra helger.
Men snart är den slut.




/P

Insåg att jag gillar tjejer med snygga jackor.
Åkte tåg till Linköping.
Gick omkring på stora torget med en vit pärm.
Besökte mormor och morfar.
Tåg igen. Norrköping.
Stand up med Kristoffer Appelquist och Soran Ismail.
Ett samtal om en öl.
En öl som blev för många.
Jag, full. Missar nästan sista bussen hem.
Ringer alldeles för många fyllesamtal till fel personer.
Vaknar så pass sent att jag nog lär vara tjugo minuter för sen till mitt arbete.

Himla rolig kväll!

/P

Jag sitter i köket med en pingisboll i min hand. Jag studsar den på bordet. Jag hör den, men jag ser den inte. Min blick är fokuserad på något annat, någonting utanför fönstret. Där på en gren sitter en liten fågel. Den tittar tillbaka. Undrar om den ser mig? Undrar om den undrar om jag ser den? Fågeln har fått syn på något annat och flaxar iväg.

 

 

Jag tittar på min pingisboll. Trestjärnig. Jag vet egentligen inte vad de där tre stjärnorna betyder, men att bollen är bättre än andra bollar förstår jag. Den ligger så bra i min hand.

Jag kastar iväg den genom köket och ser den slå emot köksluckorna på sin framfart genom vårt alldeles för gråa kök. En katt kommer inrusade, den hörde väl att det var något på gång.

Bollen rullar fram till katten som ointresserad knuffar iväg den. Nu har katten kommit på andra tankar. Den är hungrig. Den vill ha mat. Den gnider sig mot mina ben. Jag gillar det inte alls. Jag blir irriterad. Den börjar jama. Jag gillar inte ljudet av en katt. Jag lyfter upp den och sätter den i trädgården. Där kan den stå och skrika bäst den vill.

 

Utomhus rasar sommaren och ovanför taket lyser solen ner i mina ögon. Jag både gillar och inte gillar känslan av sol i mina ögon. Jag kastar av mig min kortärmade skjorta som innan beklädde min överkropp. Jag låter mina fingrar dansa över min hud innan jag hör en välbekant hitlåt vibrera fram ur min ficka. Det ringer. Dolt nummer. Jag svarar tveksamt med både för och efternamn. Någon som låter väldigt glad över att höra mig, frågar om jag vill hitta på något. Jag förstår ingenting. Jag är ju så ensam, vem är det här?

”Var har du fått mitt nummer ifrån”, frågar jag. ”Internet” svarar den överentusiastiska rösten.

Det är då jag förstår att min nya vän har ringt helt fel nummer. Skulle egentligen till någon helt annan, fast som fått samma namn som jag. Men jag är glad över att inte längre vara ensam.

 

Jag lägger mig ner på gräset med min repiga mobiltelefon fortfarande mot örat. Vi pratar om vad vi gjort i helgen, och hur jobbigt det är att vara arbetslös. Han berättar gamla historier om mig, eller den han tror att jag är. Dråpliga historier om druckna kvällar jag inte upplevt. Jag skrattar när han skrattar och jag känner mig delaktig.

 

Bredvid mig kommer katten gående. Den har något i munnen. Det är pingisbollen. Jag tar den ifrån katten och låter den nu något fuktiga bollen rulla omkring i min hand medan jag pratar med min vän. Han undrar om vi inte skulle kunna hitta på något ikväll. Jag håller pingisbollen mellan tummen och pekfingret, snurrar den och inspekterar varje millimeter av den ”Pingis kanske”, svarar jag och det blir tyst i luren.

 

”Är du kvar?”, frågar jag oroligt. Jag hör hur han andas i andra änden. Han gillade nog inte mitt förslag. ”Pingis?”, frågar han skeptiskt. Han börjar gråta. Jag gör mitt bästa för att trösta honom men det är svårt. Min katt kliver rakt över mig, den har fått syn på något i buskarna.

Med tårar i ögonen ser jag den skutta in i det höga gräset. ”Vi kan göra något annat om du hellre vill det?”, säger jag i rädsla över att förlora min nya vän.

Han snyftar och blir sen helt tyst. Han lägger på. Klick.

Jag tittar en stund på displayen. Helt tom med undantag för min bakgrund föreställande en par kattungar i en hängmatta som äter glass.

Den vibrerar till igen. Ett sms; ”Ta aldrig mer kontakt med mig, ditt sjuka djävla cp”

 

Jag kastar iväg mobiltelefonen in bland äppelträdets lövverk. Den kommer inte ner igen. Lika bra det, tänker jag och vandrar iväg. Jag hör hur det ringer uppe i kronan, men jag känner att ett samtal får vara nog för idag.

 

/P

 

Fylld av prekära problemställningar. Nyår är en och en halv månad bort. Planeringen redan i full gång. Har fått lära mig och nu förstått att det är positivt att vara tidigt ute. Kärleksknöl till förrätt. Ripbröst till varmrätt. Och så tolvslagshummer. Vita viner. Röda viner. Dessertöl. Champagne. Skall jag köpa flera små champagneflaskor eller några få magnum? Och after eight till kaffe och konjak. Det är så dom vuxna gör. Jag börjar bli vuxen.

 

Studerar flitigt olika metoder för tillagning. Crème brûlé på hjortron eller tranbär? Kokade eller glacerade rödbetor till kärleksknölen? Och gillar alla selleriterin? Jag gör ju det.

 

Räknar och får det till tolv personer. Plus en om det finns par. Och man fortfarande är tillsammans. Tydligen är uppbrott vanliga kring jul och nyår. Många att laga mat till. Tur att man kan förbereda i förväg. Vågar jag bjuda på G&T som fördrink? Det kanske är konstigt. Men himla gott.

 

Nyår är långt borta. Fast nära. Och jag tar mina första stapplande steg i vad jag tror är en vuxenvärld av middagsbjudningar.

 

Kram, Karl.

Med hjälp av bacon, ärtsoppa och kaffe ska jag nog besegra mina mörka sjukdomsdemoner.




/P

Jag känner svikten i mina näst intill oanvända gymnastikskor. Hissen dunsar till när jag når entréplan. Med nyckeln som vapen låser jag upp dörren till innergården. Småspringer i hopp om att slippa träffas av det underkylda regnet. Några få droppar hinner träffa mitt ansikte innan jag står i tvättstugans värme. Jag är redo att boka min tid.

 

Likt en vålnad uppenbarar sig en äldre herre med rullator. Han frågar med bestämd röst om jag är innehavare av tvättkod 203. Jag svarar att så inte är fallet. Mannen förklarar att det är någon som har inkräktat på hans tvättid. Att det inte är första gången.

 

Han förklarar att han tror det är ungdomar eller invandrare som tar sig rätten att spotta dom gamla i ansiktet på det här sättet. Att han avskyr denna terrorism av dom gemensamma utrymmena. Jag nickar instämmande. Vågar inte säga emot, utan försäkrar att jag minsann inte är vare sig ungdom eller invandrare. Och definitivt inte någon terrorist av de allmänna utrymmena.

 

Äcklas lite av mig själv när jag sagt dom orden. Det känns för mig som det måste känts för Petrus när han förnekade Jesus inför romarna. Jag har ju ingenting emot invandrare. Och jag är ju blott 20 år gammal. Och så brukar jag ju strunta i att ta bort luddet i torktumlaren när jag är färdig med min tvätt.

 

Den äldre herren fortsätter lätta sitt hjärta för mig. "Vem skall ta ansvar för det här?". Jag svarar att det kanske finns någon form av husvärd man kan prata med. Då skrattar herren och försäkrar mig om att en husvärd minsann inte kan göra något åt det här. Attityden sitter i väggarna.

 

Jag går försiktigt förbi herren och fortsätter min strapats mot tavlan med tvättider. Det känns nästan som att se på en brottsplats. Mannen har spärrat av tvättstugan med två kvastar. Jag väljer en tvätttid några dagar senare. mannen ser nästan uppgiven ut. Som den människa vilken missat sitt flygplan och med tomma ögon står kvar på flygplatsens terminal. Jag börjar gå mot ytterdörren.

 

När jag vrider om låset och skall ta fösta steget ut i regnet hör jag hans röst bakom mig. "Jag menade inte att du är en dålig ungdom". "Det är okej" svarar jag.

 

Kram, Karl

Telefonen ringer. Det är jobbet. I stället för ett 'Hej det är...' klarar mina stämband bara av att formulera ett tyst väsande. Orden hade försvunnit. Inte som att jag hade glömt dom, men rösten fanns inte längre. Känner hur jag börjar kallsvettas. Harklar mig några gånger och försöker på nytt. Fortfarande inte ett ljud. Personen i andra änden började ana oråd och frågar om det är någon där. Nu mår jag illa. Känner en uppblossande panik. Försöker skrika fram ord. Fortfarande bara ett tyst, otydbart, väsande.

 

Kram, Karl

/M

Förra sommaren var jag inblandad, om än ofrivilligt, i ett par incidenter innehållandes avföring.

Den första, som i sig inte är speciellt allvarlig, var när jag öppnade dörren till toaletten på mitt dåvarande jobb och fann en arbetskamrat med förvridet ansikte försöka få ut det sista från gårdagens middag. Hade kunnat bli ett riktigt "kodak moment".

Det andra, som var lite mer mystiskt, inträffade efter att jag haft huset för mig själv en vecka. Jag hade precis sagt adjö till mitt besök och gick för en husesyn. Jag plockade lite här och lite där för att huset skulle vara så likt det mina föräldrar lämnat som möjligt. När jag var färdigt gick jag in i badrummet och borstade tänderna. En stund senare kom familjen hem och började plocka in sina väskor. Ganska mycket var smutstvätt, så det var därför inte helt otippat att min mor gick till badrummet först. Jag befann mig själv på övervåningen när jag hörde hennes skrik.

Vår badrumsmatta, som av någon anledning var ihoprullad, innehöll en hög med bajs. Använder man äldreomsorgens klassifikation över kvantitet får detta ett A, vi drog därför slutsatsen att en människa stod till skuld för detta. Jag kände lite panik och undrade vem av veckans besökare som bemödat sig att utföra sina behov precis framför toalettstolen. Några samtal och några nervösa skratt senare var jag inte klokare. Min far ställde frågan "Har du några 'fiender?'" Förvånad över det självklara sätt han ställt frågan svarade jag nej.

Ytterligare några dagar, möjligtvis veckor senare, insåg vi att det måste varit katten som gått lite längre än vanligt för att markera sitt revir.

Anledningen till att jag skriver det här nu är helt enkelt att jag än en gång utsatts för extrementer. Men den här gången var det lite värre. Den här gången hade det letat sig ända upp i min säng. Det var lite av en pärs.

För ytterligare detaljer hänvisar jag till den här bloggen om en ca en månad.

/M

 

Kram, Karl

För att göra bloggen lite mer intressant tänkte jag skriva lite mer direkt personligt då och då, tänk dagbok. Det börjar nu.

Tidigare ikväll återupplevde jag första avsnittet av andra säsongen Californication med Kalle. Nu ligger jag i soffan med fantomsmärtor i mitt underliv, fast det var det värt.


Bilden är från i somras och har ingenting med inlägget att göra.

/M

Sie ist ein Modell und sie sieht gut aus
Ich nehme sie heut' gerne mit zu mir nach Haus
Sie wirkt so kuehl, and sie kommt niemand 'ran
Doch vor der Kamera da zeigt sie was sie kann

Sie trinkt im Nachtklub immer Sekt (korrekt)
Und hat hier alle Maenner abgecheckt
Im Scheinwerferlicht ihr junges Laecheln strahlt
Sie sieht gut aus und Schoenheit wird bezahlt

Sie stellt sich zu Schau fuer das Konsumprodukt
Und wird von millionen Augen angeguckt
Ihr neues Titelbild ist einfach Fabelhaft
Ich muss sie wiedersehen, ich weiss sie hat's geschaft

Tänker på tårta. Den där tårtan bara farmor kan göra. Med choklad och kokosbotten. Lite grädde på toppen och vindruvor som garnityr. Grraouwr, mums.

Snart är kaffet färdigt, då ska jag kalasa. Äta tårta och kanske läsa i den där boken jag fick när jag fyllde år. Den där boken som handlar om att det inte finns någon gud.

Jag vänder huvudet åt vänster och där ligger du. Du lilla pterodactyl. Sönderbiten trots att du bara är fem dagar gammal. Jag lyfter dig i min hand och synar dig noga. Dina matta färger ljuger om din ålder, du skulle kunna vara minst lika gammal som jag. Gammal nog att ta lån, köpa ockerskattade droger när du vill. Men du är bara fem dagar. Jag fick dig samtidigt som den där boken, Illusionen om Gud, men den är helt orörd.

Förhoppningsvis får jag se det nya avsnittet av Californication inom ett par minuter. Imorgon badar jag i någon annans badkar och det är ju något bra förstås.

/M