Två MMS efter varandra
Lektionen pågår för fullt. En doktorand vid namn Stanley Greenstein målar upp färggranna bilder av hur Personuppgiftslagen skall tolkas. Är det missbruksmodellen som blir aktuell, eller är det kanske frågan om känsliga personuppgifter? Stanley pratar engagerat om Bodilfallet. Jag dricker en klunk ur min coke. Målar några hitte-påsymboler i mitt anteckningsblock.
Då händer det. Min telefon väcks till liv och börjar vissla och vibrera. Stanley stannar upp, trettio blickar vänds mot mig. Jag tappar min coke av ren chock. Det är inte möjligt. Jag hade glömt ställa in mobiltelefonen på ljudlös, och nu leker den hela havet stormar.
Efter några sekunder tystnar telefonen. Jag har ännu inte hunnit få den ur min ficka. Jeans blir så tighta när man sitter ner. Jag ser besvärat ner i bordet och mumlar något i stil med "fortsätt, låt inte mig störa". Inser hur dumt det lät och hafsar ur mig en ursäkt av något slag.
Ytterligare några sekunder senare är den blinkande plastbiten uppfiskad och inhalad. Den vilar i min hand. Det var inget telefonsamtal. Det var ett MMS. Kanske ett utav dom första MMS:en jag någonsin fått. Tekniken som aldrig slog igenom.
Plötsligt återgår min telefon till hela havet stormar-läge. Det blinkar och vibrerar och jag hoppar till av ren skräck. Jag blev tagen på sängen av min telefon. Ännu ett MMS har landat i min inkorg. Pinsamt!
Jag ber innerligt om ursäkt igen, men rösten bär sig inte helt. Går upp i falsett, vilket föranleder spridda fniss i lektionssalen. Jag ser på Stanley att han inte tycker det är okej. Inte okej alls faktiskt. Det tycker inte jag heller.
Petar ut batteriet ur min telefon för att vara säker på att inte råka ut för ännu ett missöde. Lektionen återgår till det normala och Stanley fortsätter förklara för oss hur Personuppgiftslagen är utformad. En stund senare har min puls kommit i fas, och jag tar en sipp ur min coke.
Efter lektionens slut petar jag åter in batteriet i min telefon och startar den. Jag tittar på de två MMS:en.
Det första MMS:et består av kvinna med särade ben. Skämmigt.
Det andra MMS:et innehåller en bild på förbrytaren själv. Med mycket besviken blick. Ungefär samma typ av blick som Stanley gav mig.
Blicken talar om förakt för att inte säga avsmak för mitt handlande, eller rättare sagt icke-handlande, i att lämna mobiltelefonen med ljudet på under lektionstid! Jag fick ta tunnelbanan själv.
