Direkt effekt, företräde och domstolskontroll
EU-rättens företräde
Redan i fallet Costa mot ENEL fastslogs att ”den överföring som staterna företagit från sin nationella rättsordning till förmån för gemenskapsrättsordningen [….] medför alltså en definitiv inskränkning av staternas suveräna rättigheter.” Av den anledningen är det inte möjligt för medlemsstaterna att tillerkänna en nationell åtgärd företräde framför EU-rätten.
I fallet Internationale Handelsgesellschaft konstaterade EG-domstolen att gemenskapsrätten har företräde framför alla former av nationell rätt. I Simmenthal II fastslogs att företrädet måste tillåtas medföra en begränsning av nationella lagstiftningsmakten och att det är varje stats skyldighet att ge full effekt åt gemenskapsbestämmelser och inte tillämpa motstridiga nationella bestämmelser.
Direktiv
Direktiv riktar sig direkt till medlemsstaterna. Man föreskriver från EU:s sida om resultat vilka skall förverkligas inom en bestämd tidsgräns. Underlåtenhet att genomföra direktiv på föreskrivet sätt kan resultera i fördragsbrott från medlemsstatens sida. Form och tillvägagångssätt för implementeringen av direktivet överlåts till medlemsstaterna att själva besluta om, vilket framgår av artikel (art.) 249.3 EG-fördraget (EGF). Tillvägagångssättet med bruk av direktiv syftar till att åstadkomma normharmoni bland medlemsstaterna inom den Europeiska Unionen och det föreligger en skyldighet att genomföra direktiv.
Direkt effekt
Med direkt effekt förstås de rättigheter och skyldigheter som av individer kan göras gällande inför nationella domstolar och myndigheter. EU:s regler får på så sätt genomslag inte bara för staterna utan når även unionens medborgare.
Direkt effekt och direktiv
EG-domstolen har i flera avgöranden slagit fast att även direktiv kan ha direkt effekt. I målet Van Duyn konstaterade domstolen att det det vore oförbindligt med art. 249 EGF att utesluta direkt effekt. Och vidare i fallet Publico Ministero att ingen medlemsstat kan tillåtas dra nytta av sin egen försummelse. Här bör nämnas att direktiv enbart kan ha vertikal direkt effekt, vilket innebär att talan kan föras mot staten för eventuell försummelse att genomföra ett direktiv korrekt, men att en sådan möjlighet till talan inte kan föras gentemot annan individ, då man på individnivå bör kunna förvänta sig att den nationella rätten gäller, något som tydligt illustreras i fallet Faccini Dori.
Offentlig upphandling
Med offentlig upphandling syftar man till den metod som är resultatet av ett regelverk vilket statliga och kommunala organ förväntas iakttaga vid anskaffningen av varor och tjänster inom ramen för sin verksamhet. Skyldigheten att iakttaga nämna regelverk ankommer på upphandlande enheter, med vilka förstås myndigheter och juridiska personer som tillgodoser allmänna intressen och ej är av industriell eller ekonomisk karaktär, samt till övervägande del finansieras eller styrs av det allmänna, det vill säga statliga och kommunala organ.
Kravens proportionerligt
I sin roll som upphandlare måste man iakttaga den allmänt gällande proportionalitetsprincipen som gäller inom EU. Det innebär i berört fall att man inte får ställa krav vilka ter sig orimliga att uppnå för andra än en snäv krets, vilket kan vara fallet om man exempelvis ställer krav på att bespisningsverktyg skall komma från ett visst fabrikat eller att arbetstagare skall behärska ett språk vilket inte är relevant för uppdraget.
Det specifika fallet
Oavsett om Sverige som nation har införlivat samtliga delar av direktivet föreligger ändå en skyldighet för det allmänna att iakttaga principen om likabehandling. Denna princip innebär att man som upphandlare inte äger rätt att diskriminera en anbudsgivare baserat på dennes nationalitet. Principen har sin grund i art. 12.1 EGF och är att anse som en grundpelare inom hela EU-samarbetet. I praktiken kommer principen ta sig uttryck i att de fysiska och juridiska personer som tävlar om att vinna upphandlingen förväntas behandlas på samma sätt oavsett från vilket medlemsland man härrör från. Principen om likabehandling är vidare ett resultat av principen om en marknadsekonomi med fri konkurrens vilket framgår av Art. 4.1 EGF.
Kravet om transparens är direkt sprunget ur direktiven som sådana. Det innebär att företag från samtliga EU-länder äger rätt att ha möjlighet att få reda på hur de aktuella anbudsförfarandena ser ut. Detta sker bland annat genom publicering enligt angiven ordning i Europeiska Unionens officiella Tidning (EUT).
Även direktivens frivilliga delar kommer kan komma att få en indirekt effekt genom principen om direktivkonform tolkning vilket enligt EG-domstolens rättspraxis innebär att medlemsstaterna har en skyldighet att tolka nationell lagstiftning med hänsyn tagen till relevanta bestämmelser i gemenskapsrätten, oberoende av om dessa har direkt effekt eller ej. En förpliktelse som i början grundades på Art. 10 EGF, men som senare i rättspraxis kom att upphöjas till en allmän förpliktelse vilken stammar ur fördraget som sådant. Således har nationella domstolar och myndigheter i händelse av tvist en skyldighet att tolka lagen så långt som möjligt för att anpassa den efter EG-rätten, samtidigt som man är förbjuden att tillämpa bestämmelser som står i direkt strid med densamma. Denna tolkningsskyldighet sträcker sig över hela den nationella rätten. Direktiv som av olika anledningar inte implementerats i den nationella rättsordningen kan likväl få indirekt effekt vid en konkret tillämplig av gällande rättsregler.
Det innebär att man naturligtvis skall iakttaga gällande svensk rätt. Men eftersom det föreligger en skyldighet för det allmänna att beakta icke implementerade delar av direktiv, samt att den svenska rätten i händelse av konflikt obönhörligen kommer tvingas vika undan ter det sig högst rimligt att man i stället lägger primärt fokus på gällande EU-rättsliga normer inom området.
----------
Källförteckningen
1. Litteratur
Bernitz, Ulf och Kjellgren, Anders., Europarättens grunder, 3 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm 2007.
2. Lagstiftning
2.1 Fördrag
Fördraget om upprättande av Europeiska Gemenskapen.
3. Rättsfall
3.1 EG-domstolen
Mål 26/62 Van Gend en Loos mot Nederlandse Administratie der Belastingen
Mål 6/64, Costa mot ENEL
Mål 11/70, Internationale Handelsgesellsehaft mot Einfuhr- und Vorratsstelle Getreide
Mål 41/74 Van Duyn mot Home Office
Mål 148/78, Publico Ministero mot Ratti
Mål 14/83, Von Colson och Kamann mot Land Nordrhein Westfalen
Mål C-91/92, Faccini Dori mot Recreb S.r.l
---------
Kram, Karl
