Getting the hang of it, timing is everything
Idag har jag, liksom så många andra dagar, färdats med kollektivtrafiken. Man ställer sig vid hållplatsen vilket antingen innebär en busskur eller endast en stolpe med en liten skylt med sifferkombinationer. Bussen anländer alltid lite efter utsatt tid.
Idag färdades jag med buss nummer 46. Det är den bästa bussen att resa med på min sträcka. Buss nummer 46 är alltid en lite nyare buss, alltid lite bättre säten med större utrymme för benen. Ibland kan man till och med ta sina hörlurar och plugga in i taket för lite radio. Men det allra bästa med buss nummer 46 är att den är snabb. Den trafikerar inte i närheten så många hållplatser som buss nummer 459, som är sträckans andra alternativ. Från sträckans båda ändstationer, nu höftar jag, kan man tjäna ca 35 minuter i ren tid om man väljer buss nummer 46.
Idag innebar resan med buss nummer 46 allt annat än den lediga avkoppling som en fräsch buss oftast är innebär. När jag klev på bussen möttes jag först av en ny förare, inget fel på det. Han hälsade: Hej. Jag sa hej tillbaka och han återbördade det med ännu ett hej. Sedan ryckte det lite i hans ansikte. Han log lite snett och sa hej igen innan det hela började om. Sammanlagt hälsade han mig sex gånger med samma ord och ryck.
Med den lugnande tanken att hans ticks förmodligen är begränsade till ansiktet eftersom han ändå, förhoppningsvis, har ett körkort för buss gick jag bak i bussen. Ett steg in i bussen möttes jag av en vägg av dofter. Det var som att det asiatiska köket och det afrikanska hade haft en cook off i bussen och använt samma spis. Stekos. Curry och allehanda kryddor fyllde min näsa och mun. Jag förde instinktivt en skyddande hand över ansiktet och skyndade mig bak i bussen. Med sekunders marginal lyckades jag hålla tillbaka en uppstötning.
Halsduken täckte mitt ansikte och jag satte på min ipod. Jag satte igång Julian Casablancas soloskiva Phrazes for the young. Jag försökte luta mig bakåt och slappna av lite men insåg snart att i en framåtlutad ställning utsattes jag för mindre av odören. Till slut luktade även min halsduk som resten av bussen och jag gjorde det enda jag kunde. Jag tog ett tuggummi, tuggade det mjukt och applicerade det sedan på överläppen. Avlångt med ändarna i näsborrarna låg nu tuggummit rätt. Utan att skämmas lutade jag mig nu tillbaka och koncentrerade mig på musiken.
/M
Idag färdades jag med buss nummer 46. Det är den bästa bussen att resa med på min sträcka. Buss nummer 46 är alltid en lite nyare buss, alltid lite bättre säten med större utrymme för benen. Ibland kan man till och med ta sina hörlurar och plugga in i taket för lite radio. Men det allra bästa med buss nummer 46 är att den är snabb. Den trafikerar inte i närheten så många hållplatser som buss nummer 459, som är sträckans andra alternativ. Från sträckans båda ändstationer, nu höftar jag, kan man tjäna ca 35 minuter i ren tid om man väljer buss nummer 46.
Idag innebar resan med buss nummer 46 allt annat än den lediga avkoppling som en fräsch buss oftast är innebär. När jag klev på bussen möttes jag först av en ny förare, inget fel på det. Han hälsade: Hej. Jag sa hej tillbaka och han återbördade det med ännu ett hej. Sedan ryckte det lite i hans ansikte. Han log lite snett och sa hej igen innan det hela började om. Sammanlagt hälsade han mig sex gånger med samma ord och ryck.
Med den lugnande tanken att hans ticks förmodligen är begränsade till ansiktet eftersom han ändå, förhoppningsvis, har ett körkort för buss gick jag bak i bussen. Ett steg in i bussen möttes jag av en vägg av dofter. Det var som att det asiatiska köket och det afrikanska hade haft en cook off i bussen och använt samma spis. Stekos. Curry och allehanda kryddor fyllde min näsa och mun. Jag förde instinktivt en skyddande hand över ansiktet och skyndade mig bak i bussen. Med sekunders marginal lyckades jag hålla tillbaka en uppstötning.
Halsduken täckte mitt ansikte och jag satte på min ipod. Jag satte igång Julian Casablancas soloskiva Phrazes for the young. Jag försökte luta mig bakåt och slappna av lite men insåg snart att i en framåtlutad ställning utsattes jag för mindre av odören. Till slut luktade även min halsduk som resten av bussen och jag gjorde det enda jag kunde. Jag tog ett tuggummi, tuggade det mjukt och applicerade det sedan på överläppen. Avlångt med ändarna i näsborrarna låg nu tuggummit rätt. Utan att skämmas lutade jag mig nu tillbaka och koncentrerade mig på musiken.
/M
Kommentarer
Trackback
