Mannen i tvättstugan
Jag känner svikten i mina näst intill oanvända gymnastikskor. Hissen dunsar till när jag når entréplan. Med nyckeln som vapen låser jag upp dörren till innergården. Småspringer i hopp om att slippa träffas av det underkylda regnet. Några få droppar hinner träffa mitt ansikte innan jag står i tvättstugans värme. Jag är redo att boka min tid.
Likt en vålnad uppenbarar sig en äldre herre med rullator. Han frågar med bestämd röst om jag är innehavare av tvättkod 203. Jag svarar att så inte är fallet. Mannen förklarar att det är någon som har inkräktat på hans tvättid. Att det inte är första gången.
Han förklarar att han tror det är ungdomar eller invandrare som tar sig rätten att spotta dom gamla i ansiktet på det här sättet. Att han avskyr denna terrorism av dom gemensamma utrymmena. Jag nickar instämmande. Vågar inte säga emot, utan försäkrar att jag minsann inte är vare sig ungdom eller invandrare. Och definitivt inte någon terrorist av de allmänna utrymmena.
Äcklas lite av mig själv när jag sagt dom orden. Det känns för mig som det måste känts för Petrus när han förnekade Jesus inför romarna. Jag har ju ingenting emot invandrare. Och jag är ju blott 20 år gammal. Och så brukar jag ju strunta i att ta bort luddet i torktumlaren när jag är färdig med min tvätt.
Den äldre herren fortsätter lätta sitt hjärta för mig. "Vem skall ta ansvar för det här?". Jag svarar att det kanske finns någon form av husvärd man kan prata med. Då skrattar herren och försäkrar mig om att en husvärd minsann inte kan göra något åt det här. Attityden sitter i väggarna.
Jag går försiktigt förbi herren och fortsätter min strapats mot tavlan med tvättider. Det känns nästan som att se på en brottsplats. Mannen har spärrat av tvättstugan med två kvastar. Jag väljer en tvätttid några dagar senare. mannen ser nästan uppgiven ut. Som den människa vilken missat sitt flygplan och med tomma ögon står kvar på flygplatsens terminal. Jag börjar gå mot ytterdörren.
När jag vrider om låset och skall ta fösta steget ut i regnet hör jag hans röst bakom mig. "Jag menade inte att du är en dålig ungdom". "Det är okej" svarar jag.
Kram, Karl
