candycanechildren

Jag sitter i köket med en pingisboll i min hand. Jag studsar den på bordet. Jag hör den, men jag ser den inte. Min blick är fokuserad på något annat, någonting utanför fönstret. Där på en gren sitter en liten fågel. Den tittar tillbaka. Undrar om den ser mig? Undrar om den undrar om jag ser den? Fågeln har fått syn på något annat och flaxar iväg.

Jag tittar på min pingisboll. Trestjärnig. Jag vet egentligen inte vad de där tre stjärnorna betyder, men att bollen är bättre än andra bollar förstår jag. Den ligger så bra i min hand.

Jag kastar iväg den genom köket och ser den slå emot köksluckorna på sin framfart genom vårt alldeles för gråa kök. En katt kommer inrusade, den hörde väl att det var något på gång.

Bollen rullar fram till katten som ointresserad knuffar iväg den. Nu har katten kommit på andra tankar. Den är hungrig. Den vill ha mat. Den gnider sig mot mina ben. Jag gillar det inte alls. Jag blir irriterad. Den börjar jama. Jag gillar inte ljudet av en katt. Jag lyfter upp den och sätter den i trädgården. Där kan den stå och skrika bäst den vill.

Utomhus rasar sommaren och ovanför taket lyser solen ner i mina ögon. Jag både gillar och inte gillar känslan av sol i mina ögon. Jag kastar av mig min kortärmade skjorta som innan beklädde min överkropp. Jag låter mina fingrar dansa över min hud innan jag hör en välbekant hitlåt vibrera fram ur min ficka. Det ringer. Dolt nummer. Jag svarar tveksamt med både för och efternamn. Någon som låter väldigt glad över att höra mig, frågar om jag vill hitta på något. Jag förstår ingenting. Jag är ju så ensam, vem är det här?

”Var har du fått mitt nummer ifrån”, frågar jag. ”Internet” svarar den överentusiastiska rösten.

Det är då jag förstår att min nya vän har ringt helt fel nummer. Skulle egentligen till någon helt annan, fast som fått samma namn som jag. Men jag är glad över att inte längre vara ensam.

Jag lägger mig ner på gräset med min repiga mobiltelefon fortfarande mot örat. Vi pratar om vad vi gjort i helgen, och hur jobbigt det är att vara arbetslös. Han berättar gamla historier om mig, eller den han tror att jag är. Dråpliga historier om druckna kvällar jag inte upplevt. Jag skrattar när han skrattar och jag känner mig delaktig.

Bredvid mig kommer katten gående. Den har något i munnen. Det är pingisbollen. Jag tar den ifrån katten och låter den nu något fuktiga bollen rulla omkring i min hand medan jag pratar med min vän. Han undrar om vi inte skulle kunna hitta på något ikväll. Jag håller pingisbollen mellan tummen och pekfingret, snurrar den och inspekterar varje millimeter av den ”Pingis kanske”, svarar jag och det blir tyst i luren.

”Är du kvar?”, frågar jag oroligt. Jag hör hur han andas i andra änden. Han gillade nog inte mitt förslag. ”Pingis?”, frågar han skeptiskt. Han börjar gråta. Jag gör mitt bästa för att trösta honom men det är svårt. Min katt kliver rakt över mig, den har fått syn på något i buskarna.

Med tårar i ögonen ser jag den skutta in i det höga gräset. ”Vi kan göra något annat om du hellre vill det?”, säger jag i rädsla över att förlora min nya vän.

Han snyftar och blir sen helt tyst. Han lägger på. Klick.

Jag tittar en stund på displayen. Helt tom med undantag för min bakgrund föreställande en par kattungar i en hängmatta som äter glass.

Den vibrerar till igen. Ett sms; ”Ta aldrig mer kontakt med mig, ditt sjuka djävla cp”

Jag kastar iväg mobiltelefonen in bland äppelträdets lövverk. Den kommer inte ner igen. Lika bra det, tänker jag och vandrar iväg. Jag hör hur det ringer uppe i kronan, men jag känner att ett samtal får vara nog för idag.

/P