candycanechildren

Från början gnydde du. Du satte dig, men det kändes inte rätt. Vi började om från början. Du letade i mitt knä. Vi försökte på nytt. Även denna gång slutade det med att du gnydde, men inte av välbehag. Det var nästan som att du inte ville. Det verkade som att du inte litade på mig. Du måste lite på mig fullt ut, annars kommer det aldrig att gå.

Vi tog en liten paus. Jag sträckte på benen och du försökte slappnade av. Radion brusade. Mina trumhinnor fylldes av någon låtsasartist som sjöng falskt ackompangerad av eurodisco blandat med dansband. Det var egentligen inte den musik krävs för att hamna i rätt stämning, men det var allt vi hade tillgå. Jag passade på att äta och snart beslutade vi att göra ett nytt försök.

Den här gången var det annorlunda. Du satte dig utan att tveka. Visst, du gnydde en stund även denna gång. Men nu hade du accepterat det oundvikliga. Det tog kanske tio minuter. Radion hann växla mellan gapigt mellansnack om ingenting och mer dålig musik ett par gånger innan det var över.

Du gnydde inte längre. Du sov. Huvudet lutat mot min vänstra hand. Hela din kropp fick plats under min högra. Jag hoppas att du kommer trivas hos mig, lilla hund!

/Martin